Blogg D: Elements of Journalism

• Journalism's first obligation is to the truth. 
• Its first loyalty is to citizens. 
• Its essence is a discipline of verification.
• Its practitioners must maintain an independence from those they cover. 
• It must serve as an independent monitor of power. 
• It must provide a forum for public criticism and compromise. 
• It must strive to make the significant interesting and relevant.
• It must keep the news comprehensive and proportional.
• Its practitioners must be allowed to exercise their personal conscience.

De här nio punkterna kännetecknar god journalistik, enligt journalisterna Bill Kovach och Tom Rosenstiel som skrivit boken “The Elements of Journalism – What Newspeople should know and the Public Should Expect.” 

Idag upplever många att den gamla goda journalistiken urholkas, medan de nya sociala medierna blomstrar som aldrig förr. Fast är det verkligen så att de sociala medierna är på väg att konkurrera ut den gamla journalistiken? Jag tror inte det, men gammelmedia måste försöka anpassa sig till den nya situationen och visa att god journalistik behövs i ett demokratiskt samhälle.

 

Journalister har tidigare haft rollen som ”gatekeepers” och bestämt vilka nyheter som allmänheten ska veta och inte. Idag finns ingen begränsning för vilken information som når ut till allmänheten via bloggar och andra internetsidor. Personligen tror jag att den här förändringen har både positiva och negativa sidor. Det positiva är att de nya medierna kan uppmärksamma viktiga saker som glöms bort i gammelmedia, eller komplettera bilden av en händelse. Tidigare var det lätt för journalisterna att hålla tyst ifall tidningen de arbetade på hade problem eller hade gjort något fel, men idag kan olika missförhållanden avslöjas på internet. De sociala medierna granskar helt enkelt de gamla mediernas arbete. Jag tror även att de nya medierna kan öka intresset för att diskutera nyheter och göra fler unga människor aktiva i samhällsdiskussionerna. Hur man håller diskussionerna på en hög nivå är en annan fråga som tyvärr är för stor att ta upp här. 

 

Sanning och etiska regler
Det negativa är att det är mindre fakta, rättvisa och ansvar på internet. Istället är det smalare ämnen och förenklade debatter, där argumenten ofta byggs på personliga åsikter och fördomar. I “The Elements of Journalism” sägs det att journalistikens första förpliktelse är till sanningen. Nyheterna lär människor om världen och därför måste de vara pålitliga. Hur sanningsenliga är egentligen de sociala medierna? All journalistik är självklart inte heller pålitlig, men pressen har i alla fall förbundit sig att följa vissa etiska regler, bland annat om att ge korrekta nyheter. I de sociala medierna däremot, framhävs åsikter som sanna och vem som helst kan kalla sig expert på ett visst ämne. Ingen tar heller ansvar för felaktiga uppgifter som cirkulerar runt. När vem som helst kan tycka om vad som helst, kan det bli svårt att hitta pålitlig information för någon som inte har studerat källkritik. Eftersom vi ständigt matas med så mycket information, så behövs journalistiken för att hjälpa oss att få ordning på den och reda ut vad som är sant.

De sociala medierna kan bidra med mycket bra information om viktiga ämnen, men enbart detta räcker inte för att kalla deras arbete för journalistik. I “The Elements of Journalism” står det:
”The discipline of verification is what separates journalism from entertainment, propaganda, fiction, or art.”
Journalistik ska inte vara byggd på antaganden eller åsikter, utan på fakta som har bekräftats är sanna. Om den inte gör det, så kan inte personen som har skrivit den kalla sig journalist, hur bra texten än är. Det handlar inte om ifall texten publiceras i en dagstidning eller på en blogg, utan om hur personen har arbetat och för vem den arbetar.

Jag tycker även att en person som utger sig för att vara journalist ska följa pressens etiska regler. Tyvärr har både dubbelkollandet av fakta och etiken minskat, på grund av de nya mediernas inflytande. Tidningarna pressas att publicera snabbare och publicerar mer och mer information om till exempel brottslingar, med motiveringen att informationen redan finns ”där ute”, på nätet. Den här utvecklingen leder till att gammelmedias trovärdighet minskar om de spridda uppgifterna visar sig vara felaktiga. De måste bli bättre på att kolla sina fakta, vara öppna med sina källor och ta reda på fler saker själva istället för att snabbt plocka in färdiga texter. Att bli bättre på verifiering är det bästa motgiftet mot att inte köras över av den nya journalistiken, menar Kovach och Rosenstiel.

Självständighet och lojalitet mot läsarna
En annan viktig faktor för trovärdig och god journalistik är att vara oberoende från dem man bevakar. Ibland känns det tyvärr som om både de gamla och nya medierna tänker mer på sitt eget varumärke och framgång i jakten på att tjäna pengar, än vad de tänker på sina läsare. Jag håller med Kovach och Rosenstiel om att journalisternas främsta lojalitet ska vara till medborgarna, inte till cheferna eller företagen. Hur ska man annars kunna lita på att det som skrivs är sant och inte bara propaganda? Problemet är att cheferna för medieföretagen vill tjäna pengar på journalistiken och därmed också vara med och styra rapporteringen. Det gör de genom att ge folk enkla och ”smaskiga” nyheter som alla vill läsa om, på bekostnad av den goda journalistiken som faktiskt får läsaren att tänka till. 

Journalistiken handlar mer och mer om underhållning och här måste det ske en förändring i gammelmedias tankesätt. För varför skulle läsarna som vill ha ren underhållning välja att läsa en tidning, när det finns så många fler underhållande saker i de sociala medierna?  De som vill läsa om de viktigaste nyheterna i tidningen kan istället ”skrämmas bort” när nyhetsrapporteringen blir allt mer ytlig. En nyhetstext ska självklart inte vara tråkig, utan intressant, men det behöver inte utesluta att den har något viktigt att säga.

Vad bör gammelmedia göra?
Förutom att försöka uppfylla punkterna för god journalistik, så bör gammelmedia anpassa sig mer till den nya tekniken för att skapa närhet till läsarna. I dagens läge har många tappat förtroendet för journalistiken och därför är det viktigt att öka förtroendet igen. Ett sätt att göra detta är att låta läsarna få mer insyn i mediernas arbete, alltifrån hur nyheterna väljs ut, till hur insamlingen av källor går till och hur man resonerar i etiska frågor. Med mer förståelse känner sig läsarna närmare medierna och förtroendet ökar för att de flesta journalisterna arbetar för att informera allmänheten om viktiga samhällshändelser.

En av journalistikens uppgifter är att engagera läsarna i texterna, och detta går utmärkt att göra med hjälp av internet och sociala medier. Man kan till exempel använda hjälpmedel som video, ljud, bildspel, bloggar och chattar för att skapa mer intresse kring en nyhet. Eller låta läsarna skicka in nyhetsbilder, som BBC gjorde efter terrorattentaten i London 2005. Vissa medier är redan idag relativt bra på det här, medan andra skulle kunna bli mycket bättre. För att människor ska få ett större förtroende för journalister så är det viktigt att det finns en dialog med läsarna. Möjligheten till detta har ökat tack vare internet, och det borde man i gammelmedia se positivt på, även om man i vissa fall fått problem med nätdiskussioner som spårat ur och tvingats ta bort kommentarsfunktionen. Jag kan förstå varför vissa tidningar har tagit bort den, en tidning ska ju inte vara ett forum för hat och personliga påhopp, men samtidigt borde det vara tidningarnas ansvar att hitta en fungerande lösning på problemet. Aftonbladets lösning är i nuläget att låta läsarna kommentera nyheterna från sina Facebook-konton, vilket känns som ett bättre alternativ än att helt ta bort chansen för läsarna att kommentera.

Avslutningsvis håller jag med Kovach och Rosenstiel om att demokrati är kompromisser. Jag är säker på att det kommer att finnas plats för både gamla och nya medier i framtiden, om de bara lär sig att kompromissa och dra nytta av varandra.

Blogg C: När blir journalistik fiktion?

”Jag vill börja med det jag tycker är allra mest allvarligt. Att snacket fortsätter in i våra rättssalar. Att poliser som tar emot en anmälan om våldtäkt frågar kvinnan vad hon hade på sig. Att de åtalades försvarsadvokater får korsförhöra våldtagna flickor inför ögonen på förövarna om vad de bar för trosor den kvällen. Att det skrivs in i domsluten. Att det över huvud taget finns med som en ´omständighet´.”

Citatet kommer från inledningen av Katarina Wennstams bok ”Flickan och skulden” (s.12) och sammanfattar i stora drag vad Wennstam vill säga med boken. Att det efter en våldtäkt ofta är kvinnan som får försvara sin klädsel och sitt beteende, inför både umgängeskretsen, samhället och rätten. Trots att det snart är 10 år sedan boken skrevs, så har nog synen på våldtäkter tyvärr inte förändrats speciellt mycket. Därför vill jag gärna uppmana er att läsa boken som både är berörande, tänkvärd och lite skrämmande eftersom man känner igen många av fördomarna som tas upp.

Man kan nog säga att Wennstams bok passar in under ”New Journalism” eftersom hon gör ett journalistiskt reportage, men skapar bilder hos läsaren med hjälp av beskrivande detaljer som i en litterär text. Begreppet ”New Journalism” som myntades 1973 innebär en slags blandning av reportage och roman. Reportagen bygger på gedigen research precis som vanlig journalistik, men man använder sig av berättartekniska grepp från romanförfattare för att berätta historien. Läsaren får det bästa av två världar, enligt Jan Gradvall.

När det gäller ”Flickan och skulden” så tycker jag att den är långt ifrån fiktionens värld. De olika våldtäktsfallen som beskrivs i boken känns väldigt realistiska och trovärdiga, men är möjligtvis lite dramatiserade. Wennstam är kriminalreporter på SVT och framstår genom hela boken som påläst i ämnet. Hon verkar ha gjort en grundlig research där hon bland annat har gått igenom utredningar och domar i våldtäktsmål, pratat med poliser, åklagare och i många fall med tjejerna själva. Med hjälp av små detaljer levandegör hon offren, våldtäktsmännen och ryktesspridarna och förklarar utförligt händelseförloppet i varje våldtäktsfall. Boken utger sig för att vara en reportagebok och de korta kapitlen påminner om vanliga reportage byggda på researcharbete. Wennstam är närvarande i boken i egenskap av journalist och även om hon står på de utsattas sida, så lyfts både offrens och förövarnas versioner fram så att läsaren får en chans att bilda sig en egen uppfattning. Eftersom jag inte ser några inslag av fiktion så tycker jag att boken uppfyller kraven för att vara litterär journalistik.

Det är dock möjligt att Wennstams egna åsikter om samhällets syn på våldtäkt blir tydligare i boken, än vad de skulle bli i ett reportage. I ett reportage kan man oftast läsa reporterns åsikter mellan raderna, men här lyser Wennstams engagemang och ilska över problemet igenom nästan på en gång. Syftet med boken är antagligen att väcka debatt i frågan, vilket ibland gör hennes skrivsätt mer debatterande med direkta frågor till läsaren.

En fördel med att använda sig av ”New Journalism” kan vara att det blir lättare för fler människor att sätta sig in i komplicerade samhällsproblem om de är beskrivna på ett mer romanliknande sätt. Om vi tittar på ”Flickan och skulden” så hade det förmodligen inte varit lika intressant att läsa en granskning av våldtäktsdomar utan berättande detaljer som skapar förståelse för fallen. Jag tycker att ”New Journalism” till viss del påminner om vanlig journalistik, även där handlar det ju om att levandegöra fakta genom att prata med människor av kött och blod. Fast om man skriver för en tidning finns det mer tydligt uttalade krav på att det som skrivs ska vara sant, jämfört med i en bok.

Vilka krav vi ska ställa på en journalistisk bok, beror mycket på vad boken utger sig för att vara. En journalistisk roman som utger sig för att ge en sann bild av verkligheten ska givetvis vara byggd på trovärdiga källor som faktakollats noga. Om journalisten har förändrat stora delar av sanningen så borde det kallas en fiktiv roman eller eventuellt framgå tydligt att endast vissa delar av boken är baserade på verkliga händelser. Om man tittar på det omdebatterade fallet med Liza Marklunds bok ”Gömda” så känns det enligt mig konstigt att kalla boken ”en sann historia” när så mycket av historien har ändrats. Även om vissa delar av boken bygger på sanna händelser så blir det lätt vilseledande för läsarna om man påstår att allt är sant.

Sedan är det alltid svårt att dra en exakt gräns för när fakta blir fiktion. Böcker är längre, saknar bilder och formen är friare än i en tidning, så kanske måste författaren tydligare dramatisera händelserna för att hålla kvar intresset hos läsaren. Jag tror att en viss form av dramatisering kan förekomma även i vanliga tidningsreportage för att skapa spänning och jag tycker att det kan vara okej så länge man inte förvränger viktiga detaljer eller rena faktauppgifter. Ingen journalist kan vara helt objektiv och som läsare måste man alltid vara medveten om att man inte får hela bilden. Även en sanning som de flesta är överens om har utrymme för journalistens egna tolkningar. Det kritiska tänkandet finns dock inte hos alla och man kan fundera på vem som har det största ansvaret för att bilden blir korrekt; journalisten som skriver boken, bokförlaget, medierna eller läsarna själva?

Ibland kan ett visst ämne vara så viktigt att lyfta fram till en samhällsdebatt att det kanske inte spelar så stor roll om några smådetaljer inte stämmer exakt med verkligheten. Synen på våldtäkt är enligt mig ett sådant ämne, men samtidigt så skulle jag känna mig besviken om Katarina Wennstam hade hittat på eller överdrivit händelser i boken. Om det skulle visa sig att den sanna reportageboken delvis var fiktion så skulle många läsare känna sig lurade och tappa förtroendet för journalister, vilket troligen är orsaken till att debatten om "Gömda" blivit så omfattande. Björn Wiman, kulturchef på Expressen, sa i den debatten att frågan är viktig att diskutera eftersom beskrivningarna i boken kommer att färga hur människor ser på samhällsproblemet med kvinnor som bli slagna. Detta gäller förstås även alla andra samhällsproblem som beskrivs i journalistiska böcker, som synen på våldtäkt som beskrivs i ”Flickan och skulden”. Böckerna påverkar människors åsikter och det är därför oetiskt att experimentera med sanningen om man sedan förtiger att man har gjort det.

Den stora nackdelen med ”New Journalism” är alltså att gränsen mellan sant och icke-sant blir otydligare, vilket strider mot journalistikens grundläggande etik att sträva efter att beskriva sanningen. När det gäller böcker av journalister så skulle jag helst se att det alltid framgår om de är fiktiva romaner, verklighetsbaserade böcker eller sanna reportageböcker. För att återgå till frågan om vem som har det största ansvaret för att ge en sann bild till läsarna, så anser jag att journalisten som skriver måste vara tydlig med vad som är sant och inte. Läsarna har till viss del ett eget ansvar att vara källkritiska, men i slutändan är det personen som har skrivit texten som bäst kan svara på om den är sann. Otydlighet eller förvanskning av sanningen leder i längden bara till att trovärdigheten i journalistiska texter minskar och skadar dessutom människors förtroende för journalister.