Blogg B: Etik i medierna

Var går den etiska gränsen?

Hur detaljerade uppgifter kan medierna publicera om en person utan att kränka dennes privatliv? Diskussionen är ständigt aktuell och handlar oftast om publicering av namn och bild. Till stöd i känsliga publicitetsfrågor har tidningarna de pressetiska reglerna. Reglerna är dock öppna för egna tolkningar och den ansvarige utgivaren måste göra en bedömning från fall till fall. I etiska frågor finns inga tydliga svar på vad som är rätt eller fel. Medierna måste därför gå en svår balansgång mellan att berätta det som är av allmänintresse och att skydda den enskildes privatliv.

 

Ett exempel på en svår publicering ur en etisk synvinkel är ett fall där en homosexuell man mördades i Malmö år 2008. Två unga pojkar misstänktes för mordet och det visade sig att en av dem hade en blogg om religion och moralfrågor med inslag av extremism. Ett möjligt motiv till mordet kunde vara religion, men denna uppgift var inte bekräftad av polisen. För tidningarna blev dilemmat hur mycket man skulle berätta om pojkens blogg och religiösa åsikter. Olika redaktioner tog helt olika beslut om uppgifterna. Sydsvenskan valde att inte alls berätta om bloggen. Kvällsposten berättade om bloggen, men citerade inte eftersom det skulle bli för utpekande. Aftonbladet berättade allt, citerade från bloggen och spekulerade om motivet (Medierna, Sveriges radio, 2009-01-31). 

Som ansvarig utgivare på en tidning skulle jag i det här fallet vänta med att publicera uppgifter om religion tills polisen har utrett händelsen närmare. Att publicera uppgifterna strider enligt mig mot den pressetiska regeln: ”Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.” (http://www.po.se/regler/pressetiska-regler). Att citera från bloggen som Aftonbladet gjorde gör att det är lätt att hitta bloggen och andra personliga uppgifter om pojken på internet och därmed är hans privatliv kränkt. Vad som är av allmänintresse kan dock uppfattas på olika sätt och det är därför svårt att tillämpa den här regeln i praktiken. Jag tycker att allmänintresse borde betyda något som är viktigt för många människor eller för samhället, men det verkar även användas om saker som många är nyfikna på. 

En pressetisk regel som känns ännu viktigare att inte bryta mot är: ”Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.” (http://www.po.se/regler/pressetiska-regler). Innan brottet är utrett så kan man inte vara säker på att det är ett hatbrott eller om pojkens trosuppfattning har något med motivet att göra. Då det är osäkert om pojkens religiösa åskådning har betydelse i sammanhanget så skulle jag vänta med att publicera sådana uppgifter. Risken är att man drar för snabba slutsatser och bara bekräftar människors fördomar om religioner.

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin säger att man skrev om bloggen för att ge läsarna en förklaring till brottet. Han tror också att man bara bygger på problemet och ger en falsk bild om man utelämnar dessa fakta (Medierna, Sveriges radio, 2009-01-31). Jag tycker dock inte att man ger en falsk bild om man endast berättar det man vet och utelämnar det som man är osäker på är sant. Det är en sak att ”vanligt folk” sitter hemma med tidningen och gissar vad som har hänt, men för att tidningar ska behålla sin trovärdighet så bör de inte spekulera i nyheter. 

Jag tycker att medierna i regel bör vara restriktiva med publicering av namn, bild eller andra utpekande uppgifter om en person som misstänkts för ett brott. Medierna ska inte vara varken poliser eller domstol. I de pressetiska reglerna står det att: ”Massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling.” (http://www.po.se/regler/pressetiska-regler). Jag tvivlar på att vi skulle ha förtroende för vad som står i tidningen om vi visste att det var tillåtet för medier att ta parti för eller emot en åtalad person. I Sveriges domstolar är man oskyldig tills motsatsen har bevisats och ska därmed inte ”dömas på förhand” av medier. Detta sägs även i de pressetiska reglerna: ”Tänk på att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger. Den slutliga utgången av en skildrad rättssak bör redovisas.” (http://www.po.se/regler/pressetiska-regler). 

Det finns flera risker med att publicera utpekande uppgifter om en misstänkt person som ännu inte dömts. Den mest uppenbara är väl att personen kan vara helt oskyldig och kan få sitt liv förstört av en felaktig artikel i tidningen. Oavsett om personen är skyldig eller ej så har den dessutom anhöriga som förmodligen inte vill att hela familjens historia ”hängs ut” i medierna.

Stig Hadenius har dock en viss poäng i sin debattartikel i DN när han skriver att publicering av namn i vissa fall kan underlätta gripandet av en brottsling och därmed förhindra ytterligare brott. Förutom att skydda människor från brott, framhåller han två andra skäl till att medier oftare borde publicera namn och bild på brottslingar. Det ena är att det kan göra vittnen medvetna om att de har viktig information om den misstänkte och det andra är att helt oskyldiga kan bli misstänkta om medierna anonymiserar den häktade till "42-åringen". Jag anser dock att konsekvenserna för den enskilda individen blir för stora om namnpubliceringen skulle visa sig vara felaktig. Det finns dessutom en risk att man vilseleder vittnen om man alltför tidigt publicerar namn eller bild på en misstänkt. Vet man att man är oskyldig och inte har något med ett brott att göra så tror jag inte att man lider speciellt mycket av att man råkar ha samma ålder eller komma från samma plats som en misstänkt brottsling.

På ett sätt skulle jag självklart vilja veta om min granne har begått ett allvarligt brott, men å andra sidan är risken stor att oskyldiga pekas ut och att dömda personer fortsätter dömas av allmänheten för resten av livet. Människor känner givetvis ett stort hat mot till exempel sexualbrottslingar och risken är att någon bestämmer sig för att ta lagen i egna händer. Denna risk ökar troligen med tiden, eftersom allt mer personlig information läggs ut på internet.

Ibland används internet som ett argument för ökad namnpublicering i medierna, eftersom många uppgifter ändå går att få tag på där. Jag vill dock inte ha ett samhälle där vanligt folk agerar polis och domstol och jag tror att vi vid sidan av debatten om namnpublicering i medier även måste diskutera konsekvenserna på internet. En namnpublicering i en tidning idag betyder oftast att man efter en snabb sökning på Google har betydligt mer information om personen än vad tidningen någonsin hade tänkt berätta. På internet finns inga pressetiska regler, ingen ansvarig utgivare, men många anonyma signaturer som mer än gärna hänger ut människors privatliv. Det här problemet är något som medierna idag måste ta hänsyn till och det borde enligt mig få större utrymme i diskussionen om etik.

Blogg A: Nyhetsvärdering

Vad avgör om en nyhet publiceras?

En person som dömts till dagsböter för narkotikabrott är en nyhet som i vanliga fall inte är viktig nog att hamna på Aftonbladets förstasida. Om personen däremot heter Ola Lindholm och är en känd barnprogramledare värderar Aftonbladet händelsen helt annorlunda. I måndags var nyheten om den fällande domen det första jag såg på hemsidan. Ni kan läsa nyheten här: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13608479.ab

För en kvällstidning som Aftonbladet är det ofta läsarnas intressen som styr vilka nyheter som får störst utrymme, eftersom målet är att sälja så många lösnummer som möjligt. Artikeln om Ola Lindholm är en nyhet som många olika typer av läsare kan bli intresserade av. För dags- och kvällstidningar är det viktigt att en nyhet tilltalar en bred publik och inte bara ett fåtal eftersom de vänder sig till alla, enligt mediekompass.se. Det finns dock flera andra viktiga faktorer som gör att den här händelsen får ett högt nyhetsvärde:

• Intresset för elitpersoner
  Ola Lindholm är en offentlig person, vilket höjer värdet på nyheten enormt. Orsaken till att han värderas som viktigare än en ”vanlig Svensson” kan vara att han har makt att påverka människor, till exempel som en förebild för barn. Det har visat sig att läsarna identifierar sig med kända personer. Många fascineras också av berättelser där kändisar gör misstag eller beter sig som vilken människa som helst (Häger, Reporter, s. 88-89). 

• Avvikelsen från det normala
  En viktig faktor är att händelsen är oväntad. Ju mer sensationell och avvikande nyheten är, desto högre värderas den (Häger, Reporter, s. 83-84). Att Ola Lindholm blir dömd är kanske inte så oväntat för de som har följt händelserna, utan det är hans brott som får människor att höja på ögonbrynen. En förebild för barn som grips med droger i blodet är en oväntad kombination som gör läsarna nyfikna på vad som egentligen har hänt och vad som kommer att hända härnäst.

• Kontinuitet och lättbegriplighet
  Kontinuitet påverkar nyhetsvärderingen, enligt en studie av Johan Galtung och Marie Holmboe Ruge. Det innebär att en händelse som uppmärksammas av nyhetsmedierna fortsätter att uppmärksammas under en viss tid (Häger, Reporter, s. 110-111). Artikeln om Ola Lindholm är en uppföljning av Aftonbladets tidigare rapportering om gripandet, vilket gör att det förmodligen finns läsare som väntar på att höra fortsättningen på historien. 
  
  Eftersom tidningen har rapporterat om nyheten förut är den lätt att förstå för läsaren. Man behöver heller inte presentera Ola Lindholm speciellt mycket då han är känd bland de flesta. En lättbegriplig händelse har större chans att bli publicerad. Det kan vara orsaken till att en nyhet om en dömd kändis får gå före ett EU-beslut om finanskrisen, som är krångligare för läsaren att sätta sig in i (Häger, Reporter, s. 90).

En annan nyhet som fångade mitt intresse under veckan kommer från Dagens Nyheter. På torsdagen rapporterar tidningen att två personer har omkommit och flera har skadats efter en brand på ett Hurtigruten-fartyg utanför Norges kust. Ni kan läsa nyheten här: http://www.dn.se/nyheter/varlden/hurtigruten-fartyg-brinner.

Den här händelsen visar på ytterligare faktorer som är viktiga för att en nyhet ska publiceras:

• Olyckor blir oftast nyheter
  Vilka händelser som sannolikt blir nyheter beskrivs i rapporten På första sidan, en studie i nyhetsvärdering av Håkan Hvitfelt. Första punkten på listan är att händelsen behandlar politik, ekonomi eller brott och olyckor. (Häger, Reporter, s. 112). Branden på fartyget passar väl in under denna punkt, liksom nyheten om Ola Lindholm. Politiska och ekonomiska förändringar är ämnen som alla människor berörs mer eller mindre av. Ju fler av läsarna som påverkas, desto större värde har nyheten. När det kommer till brott och olyckor så mäts ofta en nyhets vikt i antalet döda eller skadade. I båtolyckan har två personer dött och flera skadats och den får därför ett högt nyhetsvärde, eftersom skador på människor berör läsarna mer än materiella skador på fartyget (Häger, Reporter, s. 80-81).

• Närheten till läsaren geografiskt och kulturellt
  Närheten är en mycket viktig faktor för en nyhet. Ju närmare i tid, geografi och kultur som nyheten är för läsarna, desto högre värderas den (Häger, Reporter, s. 86-87). Förutom närheten i tid så har det geografiska läget stor betydelse i det här fallet. Norge är ett grannland och det är lätt att skicka svenska reportrar att bevaka olyckan. Hade det varit en fartygsbrand utanför Afrikas kust hade nyheten förmodligen värderats annorlunda, då tidningen kanske inte ens har korrespondenter på platsen. (Häger, Reporter, s. 98).
  
  Vilka områden i världen som medierna anser vara viktigast att bevaka har ett samband med det kulturella avståndet. Vi människor identifierar oss mer med dem som har liknande kultur, politik, religion och ekonomi som oss själva (Häger, Reporter, s. 86-87). Det skrivs därför mer om länder och personer som liknar oss. Norge är ett land som många svenskar ser som sitt närmaste grannland kulturellt. Dessutom jobbar eller vistas många svenskar i Norge, vilket kan innebära större möjligheter för tidningen att hitta svenska vittnen som skapar ännu mer närhet till händelsen hos läsaren.
  
  Händelser som rör elitnationer blir oftare nyheter, enligt Galtung och Ruge. (Häger, Reporter, s. 111). Norge har en stark ekonomi och inflytande över vad som händer i vår närhet och därför blir landet viktigt att rapportera om. En olycka utanför Norge får därför oftast större genomslag i svenska medier än en olycka som sker i ett mindre utvecklat land på andra sidan jorden. Den medieuppmärksamhet som rika länder får, inte sällan på bekostnad av de fattiga, känns i många fall väldigt orättvis. Till mediernas försvar kan man säga att de väljer att rapportera om det som de tror att läsarna vill ha. Om de alltid väljer rätt är dock en fråga som kan diskuteras.