Blogg C: När blir journalistik fiktion?

”Jag vill börja med det jag tycker är allra mest allvarligt. Att snacket fortsätter in i våra rättssalar. Att poliser som tar emot en anmälan om våldtäkt frågar kvinnan vad hon hade på sig. Att de åtalades försvarsadvokater får korsförhöra våldtagna flickor inför ögonen på förövarna om vad de bar för trosor den kvällen. Att det skrivs in i domsluten. Att det över huvud taget finns med som en ´omständighet´.”

Citatet kommer från inledningen av Katarina Wennstams bok ”Flickan och skulden” (s.12) och sammanfattar i stora drag vad Wennstam vill säga med boken. Att det efter en våldtäkt ofta är kvinnan som får försvara sin klädsel och sitt beteende, inför både umgängeskretsen, samhället och rätten. Trots att det snart är 10 år sedan boken skrevs, så har nog synen på våldtäkter tyvärr inte förändrats speciellt mycket. Därför vill jag gärna uppmana er att läsa boken som både är berörande, tänkvärd och lite skrämmande eftersom man känner igen många av fördomarna som tas upp.

Man kan nog säga att Wennstams bok passar in under ”New Journalism” eftersom hon gör ett journalistiskt reportage, men skapar bilder hos läsaren med hjälp av beskrivande detaljer som i en litterär text. Begreppet ”New Journalism” som myntades 1973 innebär en slags blandning av reportage och roman. Reportagen bygger på gedigen research precis som vanlig journalistik, men man använder sig av berättartekniska grepp från romanförfattare för att berätta historien. Läsaren får det bästa av två världar, enligt Jan Gradvall.

När det gäller ”Flickan och skulden” så tycker jag att den är långt ifrån fiktionens värld. De olika våldtäktsfallen som beskrivs i boken känns väldigt realistiska och trovärdiga, men är möjligtvis lite dramatiserade. Wennstam är kriminalreporter på SVT och framstår genom hela boken som påläst i ämnet. Hon verkar ha gjort en grundlig research där hon bland annat har gått igenom utredningar och domar i våldtäktsmål, pratat med poliser, åklagare och i många fall med tjejerna själva. Med hjälp av små detaljer levandegör hon offren, våldtäktsmännen och ryktesspridarna och förklarar utförligt händelseförloppet i varje våldtäktsfall. Boken utger sig för att vara en reportagebok och de korta kapitlen påminner om vanliga reportage byggda på researcharbete. Wennstam är närvarande i boken i egenskap av journalist och även om hon står på de utsattas sida, så lyfts både offrens och förövarnas versioner fram så att läsaren får en chans att bilda sig en egen uppfattning. Eftersom jag inte ser några inslag av fiktion så tycker jag att boken uppfyller kraven för att vara litterär journalistik.

Det är dock möjligt att Wennstams egna åsikter om samhällets syn på våldtäkt blir tydligare i boken, än vad de skulle bli i ett reportage. I ett reportage kan man oftast läsa reporterns åsikter mellan raderna, men här lyser Wennstams engagemang och ilska över problemet igenom nästan på en gång. Syftet med boken är antagligen att väcka debatt i frågan, vilket ibland gör hennes skrivsätt mer debatterande med direkta frågor till läsaren.

En fördel med att använda sig av ”New Journalism” kan vara att det blir lättare för fler människor att sätta sig in i komplicerade samhällsproblem om de är beskrivna på ett mer romanliknande sätt. Om vi tittar på ”Flickan och skulden” så hade det förmodligen inte varit lika intressant att läsa en granskning av våldtäktsdomar utan berättande detaljer som skapar förståelse för fallen. Jag tycker att ”New Journalism” till viss del påminner om vanlig journalistik, även där handlar det ju om att levandegöra fakta genom att prata med människor av kött och blod. Fast om man skriver för en tidning finns det mer tydligt uttalade krav på att det som skrivs ska vara sant, jämfört med i en bok.

Vilka krav vi ska ställa på en journalistisk bok, beror mycket på vad boken utger sig för att vara. En journalistisk roman som utger sig för att ge en sann bild av verkligheten ska givetvis vara byggd på trovärdiga källor som faktakollats noga. Om journalisten har förändrat stora delar av sanningen så borde det kallas en fiktiv roman eller eventuellt framgå tydligt att endast vissa delar av boken är baserade på verkliga händelser. Om man tittar på det omdebatterade fallet med Liza Marklunds bok ”Gömda” så känns det enligt mig konstigt att kalla boken ”en sann historia” när så mycket av historien har ändrats. Även om vissa delar av boken bygger på sanna händelser så blir det lätt vilseledande för läsarna om man påstår att allt är sant.

Sedan är det alltid svårt att dra en exakt gräns för när fakta blir fiktion. Böcker är längre, saknar bilder och formen är friare än i en tidning, så kanske måste författaren tydligare dramatisera händelserna för att hålla kvar intresset hos läsaren. Jag tror att en viss form av dramatisering kan förekomma även i vanliga tidningsreportage för att skapa spänning och jag tycker att det kan vara okej så länge man inte förvränger viktiga detaljer eller rena faktauppgifter. Ingen journalist kan vara helt objektiv och som läsare måste man alltid vara medveten om att man inte får hela bilden. Även en sanning som de flesta är överens om har utrymme för journalistens egna tolkningar. Det kritiska tänkandet finns dock inte hos alla och man kan fundera på vem som har det största ansvaret för att bilden blir korrekt; journalisten som skriver boken, bokförlaget, medierna eller läsarna själva?

Ibland kan ett visst ämne vara så viktigt att lyfta fram till en samhällsdebatt att det kanske inte spelar så stor roll om några smådetaljer inte stämmer exakt med verkligheten. Synen på våldtäkt är enligt mig ett sådant ämne, men samtidigt så skulle jag känna mig besviken om Katarina Wennstam hade hittat på eller överdrivit händelser i boken. Om det skulle visa sig att den sanna reportageboken delvis var fiktion så skulle många läsare känna sig lurade och tappa förtroendet för journalister, vilket troligen är orsaken till att debatten om "Gömda" blivit så omfattande. Björn Wiman, kulturchef på Expressen, sa i den debatten att frågan är viktig att diskutera eftersom beskrivningarna i boken kommer att färga hur människor ser på samhällsproblemet med kvinnor som bli slagna. Detta gäller förstås även alla andra samhällsproblem som beskrivs i journalistiska böcker, som synen på våldtäkt som beskrivs i ”Flickan och skulden”. Böckerna påverkar människors åsikter och det är därför oetiskt att experimentera med sanningen om man sedan förtiger att man har gjort det.

Den stora nackdelen med ”New Journalism” är alltså att gränsen mellan sant och icke-sant blir otydligare, vilket strider mot journalistikens grundläggande etik att sträva efter att beskriva sanningen. När det gäller böcker av journalister så skulle jag helst se att det alltid framgår om de är fiktiva romaner, verklighetsbaserade böcker eller sanna reportageböcker. För att återgå till frågan om vem som har det största ansvaret för att ge en sann bild till läsarna, så anser jag att journalisten som skriver måste vara tydlig med vad som är sant och inte. Läsarna har till viss del ett eget ansvar att vara källkritiska, men i slutändan är det personen som har skrivit texten som bäst kan svara på om den är sann. Otydlighet eller förvanskning av sanningen leder i längden bara till att trovärdigheten i journalistiska texter minskar och skadar dessutom människors förtroende för journalister.