Blogg B: Etik i medierna

Var går den etiska gränsen?

Hur detaljerade uppgifter kan medierna publicera om en person utan att kränka dennes privatliv? Diskussionen är ständigt aktuell och handlar oftast om publicering av namn och bild. Till stöd i känsliga publicitetsfrågor har tidningarna de pressetiska reglerna. Reglerna är dock öppna för egna tolkningar och den ansvarige utgivaren måste göra en bedömning från fall till fall. I etiska frågor finns inga tydliga svar på vad som är rätt eller fel. Medierna måste därför gå en svår balansgång mellan att berätta det som är av allmänintresse och att skydda den enskildes privatliv.

 

Ett exempel på en svår publicering ur en etisk synvinkel är ett fall där en homosexuell man mördades i Malmö år 2008. Två unga pojkar misstänktes för mordet och det visade sig att en av dem hade en blogg om religion och moralfrågor med inslag av extremism. Ett möjligt motiv till mordet kunde vara religion, men denna uppgift var inte bekräftad av polisen. För tidningarna blev dilemmat hur mycket man skulle berätta om pojkens blogg och religiösa åsikter. Olika redaktioner tog helt olika beslut om uppgifterna. Sydsvenskan valde att inte alls berätta om bloggen. Kvällsposten berättade om bloggen, men citerade inte eftersom det skulle bli för utpekande. Aftonbladet berättade allt, citerade från bloggen och spekulerade om motivet (Medierna, Sveriges radio, 2009-01-31). 

Som ansvarig utgivare på en tidning skulle jag i det här fallet vänta med att publicera uppgifter om religion tills polisen har utrett händelsen närmare. Att publicera uppgifterna strider enligt mig mot den pressetiska regeln: ”Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.” (http://www.po.se/regler/pressetiska-regler). Att citera från bloggen som Aftonbladet gjorde gör att det är lätt att hitta bloggen och andra personliga uppgifter om pojken på internet och därmed är hans privatliv kränkt. Vad som är av allmänintresse kan dock uppfattas på olika sätt och det är därför svårt att tillämpa den här regeln i praktiken. Jag tycker att allmänintresse borde betyda något som är viktigt för många människor eller för samhället, men det verkar även användas om saker som många är nyfikna på. 

En pressetisk regel som känns ännu viktigare att inte bryta mot är: ”Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.” (http://www.po.se/regler/pressetiska-regler). Innan brottet är utrett så kan man inte vara säker på att det är ett hatbrott eller om pojkens trosuppfattning har något med motivet att göra. Då det är osäkert om pojkens religiösa åskådning har betydelse i sammanhanget så skulle jag vänta med att publicera sådana uppgifter. Risken är att man drar för snabba slutsatser och bara bekräftar människors fördomar om religioner.

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin säger att man skrev om bloggen för att ge läsarna en förklaring till brottet. Han tror också att man bara bygger på problemet och ger en falsk bild om man utelämnar dessa fakta (Medierna, Sveriges radio, 2009-01-31). Jag tycker dock inte att man ger en falsk bild om man endast berättar det man vet och utelämnar det som man är osäker på är sant. Det är en sak att ”vanligt folk” sitter hemma med tidningen och gissar vad som har hänt, men för att tidningar ska behålla sin trovärdighet så bör de inte spekulera i nyheter. 

Jag tycker att medierna i regel bör vara restriktiva med publicering av namn, bild eller andra utpekande uppgifter om en person som misstänkts för ett brott. Medierna ska inte vara varken poliser eller domstol. I de pressetiska reglerna står det att: ”Massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling.” (http://www.po.se/regler/pressetiska-regler). Jag tvivlar på att vi skulle ha förtroende för vad som står i tidningen om vi visste att det var tillåtet för medier att ta parti för eller emot en åtalad person. I Sveriges domstolar är man oskyldig tills motsatsen har bevisats och ska därmed inte ”dömas på förhand” av medier. Detta sägs även i de pressetiska reglerna: ”Tänk på att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger. Den slutliga utgången av en skildrad rättssak bör redovisas.” (http://www.po.se/regler/pressetiska-regler). 

Det finns flera risker med att publicera utpekande uppgifter om en misstänkt person som ännu inte dömts. Den mest uppenbara är väl att personen kan vara helt oskyldig och kan få sitt liv förstört av en felaktig artikel i tidningen. Oavsett om personen är skyldig eller ej så har den dessutom anhöriga som förmodligen inte vill att hela familjens historia ”hängs ut” i medierna.

Stig Hadenius har dock en viss poäng i sin debattartikel i DN när han skriver att publicering av namn i vissa fall kan underlätta gripandet av en brottsling och därmed förhindra ytterligare brott. Förutom att skydda människor från brott, framhåller han två andra skäl till att medier oftare borde publicera namn och bild på brottslingar. Det ena är att det kan göra vittnen medvetna om att de har viktig information om den misstänkte och det andra är att helt oskyldiga kan bli misstänkta om medierna anonymiserar den häktade till "42-åringen". Jag anser dock att konsekvenserna för den enskilda individen blir för stora om namnpubliceringen skulle visa sig vara felaktig. Det finns dessutom en risk att man vilseleder vittnen om man alltför tidigt publicerar namn eller bild på en misstänkt. Vet man att man är oskyldig och inte har något med ett brott att göra så tror jag inte att man lider speciellt mycket av att man råkar ha samma ålder eller komma från samma plats som en misstänkt brottsling.

På ett sätt skulle jag självklart vilja veta om min granne har begått ett allvarligt brott, men å andra sidan är risken stor att oskyldiga pekas ut och att dömda personer fortsätter dömas av allmänheten för resten av livet. Människor känner givetvis ett stort hat mot till exempel sexualbrottslingar och risken är att någon bestämmer sig för att ta lagen i egna händer. Denna risk ökar troligen med tiden, eftersom allt mer personlig information läggs ut på internet.

Ibland används internet som ett argument för ökad namnpublicering i medierna, eftersom många uppgifter ändå går att få tag på där. Jag vill dock inte ha ett samhälle där vanligt folk agerar polis och domstol och jag tror att vi vid sidan av debatten om namnpublicering i medier även måste diskutera konsekvenserna på internet. En namnpublicering i en tidning idag betyder oftast att man efter en snabb sökning på Google har betydligt mer information om personen än vad tidningen någonsin hade tänkt berätta. På internet finns inga pressetiska regler, ingen ansvarig utgivare, men många anonyma signaturer som mer än gärna hänger ut människors privatliv. Det här problemet är något som medierna idag måste ta hänsyn till och det borde enligt mig få större utrymme i diskussionen om etik.